Att vara funktionshindrad och alkoholist

Thomas Johansson förlorade sina armar i en olyckshändelse. Efter olyckan blev Thomas alkoholist. Här berättar han själv om sina erfarenheter.

Jag heter Thomas och är handikappad/skadad, narkoman, alkoholist och en värdefull människa. Värdefull är jag idag för idag är jag nykter för min egen skull. Jag tänkte att jag skulle skriva några rader om handikappade och missbruk. Att det finns missbruk i våra kretsar är självklart, men hur utbrett det är vet nog ingen. Min personliga uppfattning är att det är betydligt vanligare och värre än dom flesta tror. Vad grundar jag mina påståenden på? Egna erfarenheter av missbruk och lite funderingar, inget mer. Men trots detta knappa underlag tror jag inte att jag är ute och cyklar. Att ta livet på livets egna villkor är svårt, har jag dessutom fått min värld upp och ner vänd av en skada är det otroligt jobbigt. Flykttankarna pockar på, jag vill inte vara med helt enkelt, ta mig någon annanstans.
I ett sådant läge är flaskan och droger ett mycket frestande alternativ, dom hjälper fort och fungerar som ett filter mot den hemska verkligheten som jag inte klarar eller förstår.

Att vara skadad är ofta förknippat med skuld och skam, dom känslorna går bra att lösa upp med diverse preparat ett tag innan verkligheten knackar på dörren.
Det är ofta lätt att vara skadad och missbrukare! Varför? Jo vi har oftast betydligt mer anledningar att missbruka och därmed fler försvar att få fortsätta. Vi har oftast bra ekonomi det är bara att handla det vi behöver och sitta hemma och supa och/eller tända på. Vi behöver inte visa oss ute eller vara kriminella för att finansiera vårt missbruk och undgår därmed människors och myndigheters intresse. Det dröjer väldigt länge innan vi upptäcks, ofta för länge. Som handikappad missbrukare är det väldigt lätt att skapa sig möjliggöra för fortsatt missbruk, anledningarna står ofta mer eller mindre på kö och när en anledning försvinner är den inte svår att ersätta. Det är ofta väldigt synd om mig som skadad, därför har jag en bra anledning att fortsätta ”Han får ju mindre ont och blir lite gladare”, eller ”Satt jag i hans situation skulle jag också supa så visst kan han ta sig några ”djävlar” det skadar inte”. Sådana upplägg tackar man inte nej till om självömkan sitter och gnager och jag hatar mig själv och omgivningen.

När ångest, abstinenser och nojor börjar dyka upp har jag som skadad missbrukare ofta ett välfyllt medicinskåp med Stezolid och andra preparat som jag kan använda för att komma undan mina psykiska konsekvenser och dämpa stötarna med. Jag behöver inte lägga in mig få avgiftning eller be om hjälp. Att inte be om hjälp ser jag som en fjäder i hatten: ”Det är inte så farligt med mig, torskarna som står på stan och skakar dom behöver hjälp, inte jag”.

Att få mera piller utskrivet är lätt, jag har ofta många läkarkontakter. Som skadad har jag mer och dunklare argument för fortsatt utskrivning. Man lägger huvudet på sned och säger: ”Jag vill inte ha skiten, men jag är tvungen”. Jag kan fortsätta att fly från livet och min situation som handikappad.

Att få mina medmänniskors medberoende, medömkan och att få dem att dansa efter min pipa går mer eller mindre automatiskt. Går dom inte till bolaget sätter man upp en sur min och håller käften, eller tjatar tills jag får som jag vill.

En handikappad som är full eller påtänd kan ofta vara bekväm för många. Han håller käften och ställer inga krav på sig själv och sin omgivning eller livet, bara det finns något att dricka eller stoppa i sig, då är det lugnt. Har jag hamnat i ett beroende/missbruk är jag rädd för förändringar. Rehabiliteringen av mig själv struntar jag i. Den skapar ångest och olust och det har jag redan tillräckligt av.

Det här var mycket men det är en sann bild det vet jag. Att vända på ett missbruk är ofta svårt, smärtsamt och jobbigt. Men här har vi skadade en fördel! Vi har redan kämpat oss igenom en
förändring av livet. Så när vi ställer undan flaskan/drogerna är mycket av jobbet redan avklarat!
Med dessa rader är jag inte ute efter att hänga någon eller skapa skuld och skam utan att få
igång en debatt om ett problem som behöver ventileras innan flera skadade super ihjäl sig. Det
höll jag på att göra.

Thomas Johansson

Om du har några frågor kan du kontakta Thomas via e-post: kesw34@spray.se
FOTNOT: Thomas är idag nykter sedan nio år och arbetar med missbrukare på Verdandi Örebro