Behandling på 1950-talet


Under många år var den enda metoden för att kontrollera spridningen av lepra att isolera av patienterna. Ordentlig behandling kunde sättas in först på 1950-talet i och med att läkemedlet dapsone introducerades. Men inom bara 25 år blev leprabacillen (Mycobactrium leprae) resistent mot läkemedlet, vilket gjorde behandlingen overksam.

Enligt Crawford är det inte helt oomtvistat att låga doser av dapsone ökar resistensen hos leprabacillen. En studie visar att 8 procent av en grupp patienter som fick låga doser av ett sulfapreparat utvecklade resistenta bakterier, jämfört med 2 procent hos kontrollgruppen som fick höga dapsone-doser.


Lepra orsakas av en stavformig bakterie, Mycobacterium leprae, som är släkt med bakterien som orsakar tuberkulos. Lepra bakterien upptäcktes först 1873 av den norske läkaren G. A. Hansen. Det var första gången läkarvetenskapen kunde koppla en sjukdom till en sjukdomsalstrande bakterie.


På 1980-talet startades en behandling där många olika preparat sätts in samtidigt för att ge en massiv effekt. Behandlingen, med en kombination av läkemedel kallas MDT multi-drug therapy revolutionerade kampen mot lepra. En del länder kunde notera en tiofaldig minskning av antalet fall på bara fem år. WHO uppger att 97 procent av patienterna får MDT-behandling mot bara 55% 1994 och att lepra klassat som allmän hälsorisk sjunkit från 122 länder 1985 till 55 i början av 1997.