Aktuellt för medlemmar


Nu är FfdN:s Livsstilsutbildning för Dig med extremitetsskador avslutat! Till våren 2016 redovisas resultaten här.


Nyheter



Länkar

Kunskapscenter
www.Ex-Center.org

Bräcke diakoni
www.brackediakoni.se

Hjälpmedelsdatabas
www.TipBase.org

Dysnet - The online Dysmelia Network

 

Drömmen om ett barn

När Annika och Lasse träffades visste Annika redan att hon inte kunde få eget fött barn. När så förhållandet varat ett par år och var stadgat så uppstod funderingar, längtan efter ett barn och frågan om att adoptera ett barn kom på tapeten.



- Lasse hade aldrig tidigare funderat på adoption som ett alternativ, han hade aldrig ens tänkt tanken. När vi väl började prata om saken så blev det en process för honom. Det är ju helt naturligt att ha en hel del funderingar kring adoption och det är inte konstigt att känna tveksamheter eller rädsla. Tänk om barnet blir mobbad på grund av sin hudfärg, eller tänk om man inte kan älska barnet? För en del kanske det känns viktigt att barnet verkligen är biologiskt, man vill föra sina gener vidare och få ett barn som liknar sin mamma och pappa. - Jag tror och vet att det som är litet och värnlöst, det man tar hand om och älskar.

- Vad var det som fick er att bestämma er?
- Ja, till slut sa vi att "nu gör vi det här!". Vi ville ha ett barn. På sätt och vis så var det också en ideologisk fråga Det finns så många barn som inte har någon som tar hand om dom, som svälter och far illa, dessutom är det ju överbefolkning på jorden. Varje barn är unikt, man älskar barnet för dess egen skull. Att barnet kanske har mörkare hudfärg spelar ju ingen roll. När man knutit an till barnet tänker man inte på att det kanske ser "annorlunda" ut, man ser ett barn. Jag anser att man inte ska
ha möjlighet att välja barn vid en adoption. Man får ett barn och det är en gåva.

- När ni hade bestämt er, hur gick ni vidare?
-Det första vi gjorde var att gifta oss. Det är ett krav från alla givarländer. Övriga krav på de kommande adoptivföräldrarna är mycket skiftande. I en del länder måste äktenskapet vid ansökan ingåtts tre år tidigare t ex. En del länder har krav på att man inte får ha "hemmagjort" barn först. Den regeln finns förmodligen av rädsla att föräldrarna ska älska det adopterade barnet mindre än det biologiskt födda. Det är givarlandet som bestämmer villkoren. Vad vi här i Sverige än må tycka spelar ingen roll.

-Därefter ringde vi till vår stadsdelsnämnd/kommun och bokade en träff med en socialsekreterare som har hand om adoptioner. I vår stadsdel så fanns det några socialsekreterare som arbetade med adoptionsansökningar och en av dessa blev utsedd som handläggare åt oss. Hon rekommenderade oss att gå en sk "kurs" om adoption, anordnad av dem. Kursen gick ut på att delta på några möten med andra som var i samma situation och prata om adoptioner. Enligt vår handläggare så skulle adoptionsprocessen gå snabbare om vi gick den, så vi sa ja till kursen, men det skulle vi kanske inte ha gjort.

Varför inte?
- Därför att vi upplevde dessa träffar som ganska hemska. Kursledaren pratade mest om problem som kan uppstå, om den tragik som ju finns innan ett barn lämnas till adoption mm. Inte ett ord om den glädje ett föräldrarskap för med sig. Socialsekreteraren var också provocerande i sitt sätt att ställa frågor. Alla deltagare funderade väl på om man "duger" som föräldrar men vi, jag och Lasse hade lätt att känna oss utpekade som varnande exempel eftersom kursledaren pratade en hel del om att det är försvårande att adoptera för både funktionshindrade, ensamstående och äldre. Det kändes som att hela syftet med kursen var att skrämma bort de "avvikande". Jag tyckte att mötena var hemska, syftet verkade enbart vara att avskräcka från att adoptera. Självklart kan svårigheter och problem uppstå vid en adoption, men det behöver inte bli så. Hela bilden av att adoptera blev snedvriden. Fast vi hade pinat oss igenom kursen så gick ändå inte adoptionsprocessen fortare.

- Hur lång tid tog det hela?
- Vi gifte oss 1994. Hela 1995 pågick hemutredningen. Hemutredningen är det som i vårt fall tog längst tid. Hemutredningen var klar i maj 1996, och så lång tid ska det inte behöva ta. Utredningen hade väl tagit ännu längre tid om inte jag och Lasse tjatat oss till att få träffa vår handläggare.



Hon skyllde på överbelastning och försökte på alla sätt "komma undan". Det var jobbigt att behöva ringa och tjata hela tiden. Förmodligen var vår handläggare inte särdeles kompetent, t ex var hon fullmatad med fördomar om funktionshindrade. Hon hade ingen kunskap vilket märktes i hennes konstiga frågor och kommentarer. Ibland var hon rent ut sagt oförskämd. Hon kunde fråga Lasse: "Varför valde du Annika?", med undermeningen "när du kunde välja en "vanlig" fru. Hon ifrågasatte om jag skulle kunna byta blöjor, om jag skulle kunna bära barnet o.s.v. Självklart ska en handläggare fråga om sådana saker men hon gjorde det på ett otrevligt sätt.

Vi förstod ju också att givarlandet vill veta att adoptionsföräldrarna klarar av att ta hand om ett barn. Men det kändes så kränkande, hon frågade inte Lasse om någonting. En bra fråga hade ju annars varit hur stor del av det praktiska arbetet i hemmet han kan ansvara för eller hur vi tänkt oss att föräldraledigheten ska fördelas. I hennes ögon handlade allt bara om mig och mitt handikapp. Jag tror inte att hon någonsin förstod att föräldraskap inte sitter i benen eller i armarna. Vi trodde faktiskt inte att hon skulle ge oss medgivande, (medgivande är att bli godkänd som lämplig adoptionsförälder) men sedan när hon väl kom igång och skrev sitt utlåtande var det förvånansvärt positivt.

- Vilken adoptionsorganisation valde ni, och varför?
- Vi valde ACCA, Adoption & Child Care Association. Det är en liten adoptionsorganisation som bara förmedlar adoptioner från Vietnam. Så vi visste att vårt barn skulle komma därifrån. Det finns andra adoptionsorganisationer som förmedlar adoptioner från nästan hela världen. Att vi valde ACCA beror helt enkelt på att det var dom som accepterade oss som adoptionsaspiranter först. Några svårigheter att få bli godkända av organisationen hade vi aldrig. Vietnam är också ett av dom få länder som godkänner ensamstående som adoptionsförälder, så vi tänkte att de kanske hade en mer fördomsfri inställning till funktionshindrade föräldrar och så visade det sig vara också, men för oss spelade det ingen roll var i världen barnet kom från.

- Jag kan tänka mig att det är många papper som ska skickas fram och tillbaka?
- Ja, förutom medgivandet så får du inte vara straffad. Du måste också ha läkarintyg på att du inte är HIV-postiv, att du inte har cancer eller någon annan sjukdom som kan tänkas förkorta din livslängd. Du måste också ha minst två stycken referenser per person, alltså personer som intygar att du är en bra människa som är lämplig att bli förälder. Personbevis måste du också ha. Fotografier på oss och vårt hem skickades också med. Allt detta för att givarlandet ska kunna bilda sig en uppfattning om vad för slags personer och miljö barnet kommer till. Det är också viktigt att det finns en god ekonomi, så givarlandet vet säkert att man klarar att försörja barnet. Allt detta bakas ihop med medgivandet och sen ska alla papper till socialnämnden för beslut.

Om ens handläggare är osäker på om du ska få medgivande eller ej, så kan hon eller han vända sig till NIA (Nämnden för Internationella Adoptioner). NIA är en överorganisation till alla adoptionsenheter. Vår handläggare skrev till NIA och bad om ett utlåtande om oss.

- Vad sade NIA om er?
- Dom skrev att det viktiga när en funktionshindrad ska adoptera är att allt fungerar runt omkring den personen. Funktionshindret är inte så intressant som hur de blivande föräldrarna tänker kompensera för det. Lasse och jag blev godkända av NIA. De såg inga hinder till varför vi inte skulle få adoptera. Det här svaret från NIA skickades också in till socialnämnden.

När sen socialnämnden ska säga ja eller nej till ansökan så har man rätt att vara med om man vill, men vanligtvis brukar det inte vara så. Socialnämnden sa ja till oss och det kändes jätteskönt. Sen ska alla dessa papper översättas och skickas till givarlandet. Därefter är det bara att börja vänta... och man väntar och väntar och väntar....

Det efterlängtade telefonsamtalet från ACCA kom i mars 1997, klockan 06.00 på morgonen. Jag svarade och så hörde jag en röst som sa : "oh, vi har försökt att få tag på er - ni har fått barn!".

- Det måste varit en otrolig känsla?
- Ja, det var det. Jag kommer aldrig att glömma hur det kändes! Vi höll precis på att flytta till en större lägenhet, så jag satt där bland alla kartonger och var alldeles vimmelkantig. Hon berättade att vi fått en liten pojke på 6 månader. Dessutom berättade hon att vi hade fått både barnsbesked och resklart samtidigt vilket innebär att vi skulle åka till Hanoi så fort det bara var möjligt. Totalt kaos utbröt! Det var bara att kalla in alla vänner och släktingar och be om hjälp att lassa in alla kartonger i den nya lägenheten. Och alla praktiska saker som var tvungna att fixas! Visum, pass, sprutor och allt som vi skulle ta med till barnet – och var skulle vi göra av hunden?

- Jag kan tänka mig röran... Vad hände sen?
- Vi reste till slut för att hämta vår son. Vi flög till Hanoi. Jag är flygrädd och jag var dessutom så spänd inför allt detta så det var ganska omtumlande. Vi hade ingen representant från ACCA med oss utan vi reste själva. När vi hade landat blev vi mötta av en kvinna som stod med en skylt med vårt namn. Hon kunde ingen engelska men hon fick med oss till hotellet. Det visade sig senare att ACCA:s representant, Thu, som skulle ha mött oss hade fått förhinder, så hon hade skickat hotelldirektören att möta oss istället.

Hanoi var fantastiskt. Smala gator, trångt, liv och rörelse. Vi gick omkring med stora ögon och insöp alla nya intryck.

Dagen efter kom ACCA:s representant Thu och hämtade oss. Thus syster var gift med en svensk man så hon kunde lite svenska förutom den knackliga engelskan. Vi hoppade in i en taxi och skumpade iväg längs byvägarna som var fulla med folk, höns och oxar. Efter två timmar kom vi fram till en liten stad som heter Viet Tri. Där låg barnhemmet. Direkt när vi klev in på barnhemmet såg vi en kvinna med ett litet barn på armen och jag visste direkt att det var han, vår pojke. Han var så fin! Vi kunde inte tro att denna underbara pojke var vår. Han var välnärd, prydlig och nyklippt - han hade blivit väl omhändertagen och det märktes tydligt att han var ett tryggt barn. Till stor del beror det förmodligen på att han aldrig hade bott på barnhemmet utan tagits hand om den anställda fostermamman som haft honom i sitt hem. Fostermamman var väldigt noga med att visa hur väl hon skött om honom. Det var en både fantastisk och overklig känsla. Lasse och jag frågade oss hela tiden "är det här verkligen vårt barn, ska vi få ta hand om honom?!" Vår son hette Ta Than Van. Det sista namnet är förnamnet och Ta är efternamnet, Than betyder egentligen pojken. När han skulle få sitt namn av oss ville vi att det skulle likna Van så mycket som möjligt eftersom han viste sitt namn och svarade på det. Därför fick han heta Sam.

Fostermamman blev dock nästan sur när vi visade att vi hade blöjor med oss, pojken var redan "rumsren" så att säga, trots att han bara var sex månader gammal.

- Fick ni ta med er Sam tillbaka till hotellet?
- Ja, det fick vi, men vi tillbringade hela dagen på barnhemmet först. Lasse gick och bar på Sam hela dagen. Det tragiska var att fostermamman, som hade haft Sam sen han var nyfödd, grät förtvivlat när hon lämnade honom ifrån sig. Samtidigt som vi var så lyckliga så var det också mycket ledsamt att se hur förtvivlad hon var.

När vi gick omkring med Sam i Hanoi stirrade människor på oss. Jag tror att det berodde på mina armar, eller att det var mannen som bar honom eller att vårt barn inte såg västerländskt ut. Sam höll hårt i framför allt Lasse och vägrade att släppa honom en enda sekund, men vilken glad unge! Redan dagen efter Viter Tri strålade han som en sol och sprudlade av livsglädje och nyfikenhet. Vi lät honom undersöka allt (ofarligt) på hotellet och på tre dagar han lärt sig krypa. Vi var kvar i Vietnam i sammanlagt sex veckor.

- Varför var ni tvungna att vara kvar i Vietnam så länge?
- Vi väntade dels på att få ett pass för Sam. Sam fick också genomgå en läkarundersökning. Sen var vi med om en ceremoni med Viet Tri:s motsvarighet till våra kommunalråd. Vid ceremonin lovade vi på heder och samvete att älska och ta hand om Sam.

Tiden som vi var kvar i Vietnam var spännande och omtumlande men vi tycker inte vi fick något speciellt stöd från ACCA, men det är ju en förståelig nackdel med en liten organisation som inte har så mycket resurser. Det bästa stödet fick vi från hotellpersonalen som också gav Sam en liten sidendräkt när vi skulle åka hem till Sverige. På planet när vi flög in över Sverige och jag såg all små röda stugor med vita knutar, då grinade jag. Då kände vi att han var vår på "riktigt," och att vi älskade den här ungen så mycket att vi kunde dö. Idag är Sam fyra år. Vi pratar ofta med honom om hur resan var och vi visar kort från Hanoi. Men än så länge har han inte ställt några direkta frågor om sitt ursprung.



- Och nu ska ni få en liten till?
- Vi väntar på ett telefonsamtal igen! Den här gången fick vi en mycket bättre socialsekreterare hemutredningen blev klar på fyra månader och vi behövde aldrig tjata…

Troligen så kommer samtalet någon gång efter sommaren, kanske i september, oktober. Den här gången reser vi med AC, Adoptionscentrum. AC är en mycket större organisation än ACCA och har mer resurser.

Jag tror att det är en fördel att adoptera via en större organisation. När vi hämtade Sam kände vi oss ensamma i vårt föräldrarskap, vi var inte trygga. Att inte ha stöd och hjälp av någon som kan språket var också svårt.
Att adoptera ett barn känns nästan som att adoptera ett helt land. Vi läser mycket om Vietnam och pratar om vad som händer där, vi har fått en relation till hela landet. När Sam blir större kommer vi nog att åka tillbaka dit.

- Vad har du för funderingar kring adoptioner?
- Det är en livshändelse, både för föräldrarna och för barnet. Man får ju tänka på att det kan bli en livssorg senare i livet för den adopterade. Vetskapen att aldrig kunna få veta sitt biologiska ursprung kan för en del vara svårt att bära. Men det finns också många som inte alls funderar över sådant.

Det viktigaste man kan göra när man ska adoptera, är att verkligen tänka igenom allt. Att vara realistisk och beredd. Beredd på eventuella fördomar från de myndighetspersoner som ska utreda, beredd på praktiska problem och eventuella kulturskillnader. Det är ju inte säkert att andra länder har samma syn på funktionshinder som vi är vana vid här i Sverige.

Läs mer om att adoptera på Internet:
Adoptionscentrum - www.adoptionscentrum.se
Nämnden för internationella adoptioner - www.nia.se
Familjeföreningen för internationell adoption - www.ffia.se/

Barnens Vänner - internationell adoptionsförening (BV)
Box 123
943 23 ÖJEBYN
Tfn: 0911-665 00
Fax: 0911-665 11

Adoptionsgruppen Skaraborg (AGS)
Box 177
522 24 TIDAHOLM
Tfn: 0502-147 47
Fax: 0502-153 19

Adoption & Child Care Association
ACCA
Box 7089
152 07 SÖDERTÄLJE
Tfn: 08-550 88 979
Fax: 08-550 76 166

Adoptionsföreningen La Casa (ALC)
ALC c/o Bolander
Långåkersvägen 108
122 41 ENSKEDE
Telefon: 08-647 67 80
Fax: 08-749 26 02


Tillbaka till toppen

Tillbaka till toppen