Aktuellt för medlemmar


Nu är FfdN:s Livsstilsutbildning för Dig med extremitetsskador avslutat! Till våren 2016 redovisas resultaten här.


Nyheter



Länkar

Kunskapscenter
www.Ex-Center.org

Bräcke diakoni
www.brackediakoni.se

Hjälpmedelsdatabas
www.TipBase.org

Dysnet - The online Dysmelia Network

 

Fredag på krogen

Fredag igen... Vilka kläder ska man välja? Detta eviga problem. Jag rådfrågar min kompis, som svarar att jag ska ta en kort klänning.
- Okej, det är bra om jag behöver gå på toa också, svarar jag.
Hon ser oförstående på mig och jag ler i mitt stilla sinne när jag tänker på att hon inte kan ha en aning om hur det är att inte kunna gå på toaletten efter en halv flaska vin.

Jag tar den lilla svarta klänningen som jag gillar bäst. Stay-ups får det bli, det är mest praktiskt och snyggast också. Alltid detta praktiska tänkande som förtar så mycket nöje.
Jag och min vän sminkar oss, och hon hjälper mig sedan med håret.
Hon ler mot mig och säger att jag är fin. Jag ler tillbaka och återgäldar komplimangen, för hon ser verkligen strålande ut.

När vi kommer in på krogen höjs folks blickar. De tittar på oss, granskande. Jag undrar, som alltid, vad de tänker. Undrar de om Marie är min assistent eller kompis? Undrar de om jag är helt ok i huvudet? Kanske tror de att hon tagit med mig för att vara snäll?
Jag ler igen. Jag vet hur det är och det är det enda som betyder något.
En man vinglar fram, efter bara en liten stund. Han sluddrar något om att sätta sig ner, och jag nickar mot stolen bredvid mig.
Han granskar mig ingående, uppifrån och ner, och säger:
- Jag tycker det är så roligt att såna som du också går ut!
Jag tar ett djupt andetag. Jaså han var den sorten.
- Tycker du? Och varför då?
Han är för onykter för att höra syrligheten i min röst.
- Jamen, ni i rullstol har ju samma rätt att gå ut som alla andra ju, säger han knappt hörbart och stanken från hans andedräkt får mig att rygga.

Jag betraktar honom en stund, funderar på om jag ens ska orka svara. Helst skulle jag vilja fräsa att han har rätt, och fråga varför han över huvud taget då kommenterar det hela - om det är så självklart. Blicken går till min vän, som efter ett antal krogbesök tillsammans med mig, vant sig vid fyllskallarnas dumma kommentarer. Hon gör ett tecken för time-out.
Jag ursäktar oss, och vi byter bord.

Jag och Marie fortsätter vår konversation tills en tjej jag känner igen till utseendet från skolan dyker upp. Hon kastar sig över mig så att rullstolen åker iväg. Marie tar tag i den och kör tillbaka mig till bordet. Tjejen sätter sig på huk, antagligen för att vara snäll.
- ÅÅHH vad roligt att se dig gumman, jag har tänkt så himla mycket på dig!!
Jag ser på henne och undrar vad i hela friden hon menar, och svarar:
- Ehh, jaha, men vet du vem jag är?
Då blir hon nästan förnärmad, men spricker upp i ett leende och börjar prata om att vi tog studenten samtidigt. Och jag som helst vill glömma den tiden. Hon berättar att hon undrat så mycket över vad det är för fel på mig men inte vågat fråga. Varför måste det till alkohol för att folk ska våga prata med varandra?

Jag berättar i korta drag om min diagnos, men antagligen har hon redan glömt allting om en kvart. Tjejen vinkar dit sin pojkvän som generat tar artigt i hand och hälsar.
- Det här är. Ninnie, en av mina kompisar från gymnasiet, säger hon till honom.
Jag känner mig återigen som ett frågetecken. Kompis? Vi har aldrig tidigare sagt ett ord till varandra. Som en räddande ängel kommer en verklig vän till mig till undsättning och den okända tjejen går.
Jag, Marie och den nytillkomna vännen tittar på varann och brister ut i skratt.

Kvällen fortlöper och blir till natt. Vi har trevligt, träffar folk som faktiskt ser mig som den jag är och som är verkligt intresserade av min person. Till slut sitter vi ett helt gäng och skrattar och pratar. Det är en fördel med att vara rullstolsburen gäst på krogen - man syns i mängden!

Så händer det som alltid händer. Inte ett besök på krogen utan att någon bär sig riktigt dumt åt. En man i 50-årsåldern kommer fram och spänner ögonen i mig.
- Vill du dansa, frågar han.
Jag svarar helt ärligt och med bestämd röst att jag aldrig dansar eftersom jag inte tycker det är kul.
- Jamen hallå, du kan faktiskt dansa fast du sitter!
- Ja det vet jag, men jag finner inget nöje i det, så nej tack.
Han surnar till och tar tag i rullstolen. Jag säger åt honom att släppa och upprepar att jag inte vill dansa. Mannen struntar fullkomligt i min vilja, och Marie reser sig och ber honom gå därifrån.
- Du ska inte komma och säga att hon inte får dansa jävla socialkärring, säger han till henne och pekar på mig.

Min blick börjar flacka, detta är obehagligt. Jag försöker prata med mannen, men inget jag säger får honom på andra tankar än att jag innerst inne vill dansa med honom.
Marie, som är tämligen van vid denna situation, ställer sig på bordet och vinkar på vakten. Mannen blir bortförd av en något irriterad väktare.

På väg hem skrattar vi åt kvällens händelser. Vi pratar om att det är en liten stad vi bor i, sällan händer såna här saker när man festar i storstäder. När jag ska somna snurrar tankarna. Undrar hur jag skulle reagera om ingen la märke till mig på krogen? Om jag bara fick vara en i mängden? Skulle det kännas bra? Faktum är att jag inte har en aning.

Artikeln är hämtad från Internettidningen The Larnern. Gå gärna in och läs mer på deras hemsida! Adress: www.the-lantern.nu
(Ett stort tack till Ninnie för att vi fick låna din artikel!)