Aktuellt för medlemmar


Nu är FfdN:s Livsstilsutbildning för Dig med extremitetsskador avslutat! Till våren 2016 redovisas resultaten här.


Nyheter



Länkar

Kunskapscenter
www.Ex-Center.org

Bräcke diakoni
www.brackediakoni.se

Hjälpmedelsdatabas
www.TipBase.org

Dysnet - The online Dysmelia Network

 

Iréne och Emelie

Barn är envisa, men jag är envisare

Iréne Pettersson tar hand om sin dotter Emelie, som är dryga året på bilderna. Mycket går att klara själv med uppfinningsrikedom och ett enormt tålamod. Men vardagen har blivit lättare sedan funktionshindrade fick rätt till personlig assistans.


Iréne Pettersson är FfdN-medlem. Hennes syn på föräldraskap är sällsynt genomtänkt. Hon är medlem av ett föräldranätverk råder och stödjer hon andra föräldrar med funktionshinder. Föräldranätverket har telefonnummer 031-42 12 70. Nätverket vill också påverka omgivningens attityder. Handikappade är en naturlig del av samhället, påpekar Iréne Pettersson med eftertryck: " Vi måste sluta dela in oss i vi och dom. Bara för att man har ett
funktionshinder är man inte avvikande".

De två första åren som ensamstående mamma gjorde Iréne stark på många sätt. Iréne ansågs inte uppfylla kraven i den nya lagen om personlig assistans. Därför fick hon avslag i stadsdelsnämnden, överklagade, fick avslag i länsrätten, överklagade - och fick rätt i kammarrätten.

"Innan min dotter Emelie föddes hade jag haft hemtjänst tre timmar i veckan". Nu har hon assistans 12 timmar om dagen. Hon behöver hjälp med matlagning, städning, tvätt och sin personliga hygien. Ute behöver hon ledsagning, eftersom hon inte kan plocka upp eller bära saker.

Dottern Emelie, som numera är 4 år gammal, sitter vid köksbordet och ritar med en illaluktande tuschpenna. Det får hon inte. En vanlig förälder hade förmodligen snart tagit pennan ur handen på henne. Men eftersom Iréne Pettersson saknar armar är hon van vid att använda tålamodet i stället. Och Emelie är van vid att hon gör det. " Det gäller att ha ett enormt tålamod, att aldrig brista. Barn är envisa men jag är envisare"


Iréne Pettersson har två assistenter. De har blivit som medlemmar i familjen. När Emelie ritar sin teckning gör hon fyra julklappar på den. En till Emelie, en till mamma, en till Lollo och en till Susanne, förklarar hon; de båda assistenterna är en självklar del av hennes vardag.Blir Iréne Pettersson aldrig svartsjuk på dotterns relation till assistenterna? " Nej, aldrig. Att Emelie kan vända sig till fler vuxna än mig är en trygghet för henne".En del föräldrar med assistans är noga med att det lilla barnet inte ska knyta an till assistenten. I stället för att trösta barnet ska assistenten bära fram det till föräldern.

"Så ser inte jag det. Barnet vet vem mamma är. Vad barnet behöver är bekräftelse, och det är bara bra om den kommer från många. Däremot måste ett barn veta att det är föräldern som bestämmer. Behöver barnet hjälp med att knäppa byxorna kan hon gå till assistenten. Men vill hon ha en kaka ska hon fråga sin mamma".
Ett barn till en funktionshindrad förälder bör få lära sig att hjälpa till hemma, som alla barn, även om där finns en assistent. Hon får däremot inte bli mamma till sin mamma, en roll som barn till handikappade riskerar ta på sig.