Aktuellt för medlemmar


Nu är FfdN:s Livsstilsutbildning för Dig med extremitetsskador avslutat! Till våren 2016 redovisas resultaten här.


Nyheter



Länkar

Kunskapscenter
www.Ex-Center.org

Bräcke diakoni
www.brackediakoni.se

Hjälpmedelsdatabas
www.TipBase.org

Dysnet - The online Dysmelia Network

 

Kajsa är 37 år och bor med två hundar och en katt i en lägenhet i Stockholm. Kajsa har för korta underben och höftlederna sitter fyra centimeter ovanför höftskålen. Hennes högra arm är kortare än den vänstra och handen fick hon operera när hon var nio år för att den skulle rätas ut.

- Vad jobbar du med?
- Jag är arbetslös just nu. Det är tyvärr svårare att få jobb som funktionshindrad, vilket jag för övrigt tror beror på dåliga kunskaper och kanske ovan attityd till handikappade.

- Har du stött på fördomar inom arbetslivet någon gång?
- Ja, det har jag gjort ibland. Ibland har jag märkt de negativa attityderna när jag säger att jag har ett handikapp. Chansen minskar att få komma till anställningsintervju. Men när jag kommit till intervjun, har dom tagit mig för den jag är och sett till den utbildning och arbetslivserfarenhet jag har. När jag söker jobb så är det inte alltid som jag skriver i min ansökan att jag är handikappad. Det finns jobb att få, men inte för mig. Vissa dörrar är stängda för oss funktionshindrade på arbetsmarknaden. Fast, det är en hård arbetsmarknad vi har idag. Diskriminering förekommer nog alltför ofta.

- Menar du att arbetsgivarna diskriminerar?
- Ja, en del arbetsgivare utnyttjar lönebidraget för att få billig arbetskraft. Lönebidraget är också ett hinder för att få högre lön. Jag vill att arbetsgivarna ska anställa mig för den jag är.

- Vad skulle du vilja jobba med?
- Människor! Jag är nog inte en kontorsmänniska. Jag tror jag skulle passa till att resa omkring och föreläsa om handikapp.

- Hur tyckte du att det var att växa upp med ett handikapp?
- Vilken svår fråga. Det var nog mycket speciellt för oss neurosedynskadade, tror jag. Jag bodde mycket på Eugeniahemmet som barn. Jag gick också på benproteser till jag var 26 år, men jag var tvungen att sluta. Min rygg klarade inte av det till slut och så fick jag en inflammation i en hårsäck som gjorde att jag inte kunde använda dom på länge för att det gjorde ont.

- Saknar du proteserna?
- Ja, det gör jag, eller rättare sagt så saknar jag att få stå och sträcka ut mig ordentligt och att få känna sig lång. Det var positivt med proteserna men jag skulle inte orka träna igen så mycket som krävs för att orka med det.

- Vad tyckte du om att pendla mellan Norrbackainstitutet och Eugeniahemmet?
- Det var jobbigt. Vi blev tyvärr, som jag ser det, offer för en massa experiment. Sen var det mycket operationer och så. De opererade bl.a. mina ben, min arm och höftlederna för att jag skulle kunna gå. Men det hjälpte inte. Dessa operationer gjordes helt i onödan. Eugeniahemmet var som ett andningshål mellan operationerna. Fast det var strängt.

- Och i skolan?
- Det var både bra och dåligt. Periodvis så var det väldigt jobbigt- jag blev mobbad. Mobbingen gjorde att jag fick bli tuffa, hårda Kajsa. Men jag lärde mig att slå tillbaka och få respekt. Jag var den enda handikappade på min skola.

- Hur var tonåren?
- Det är väl alltid jobbigt i tonåren med alla hormoner och så, jag hade i och för sig väldigt många kompisar men jag hade aldrig någon pojkvän. Jag kände mig inte accepterad av killarna. Killar kom in i bilden när jag var 18-19 men jag har aldrig haft ett längre förhållande. Jag tror att det beror på att jag inte låter någon komma nära mig, vilket i sin tur nog beror på min barndom. Det fanns ingen trygghet på Norrbackainstitutet. Så snart man lärt sig tycka om en läkare eller en sjuksköterska så var det dags för dem att sluta. Jag lärde mig att inte lita på dem. Det är lättare att lämna andra än att bli lämnad själv.

- Hur upplever du ditt handikapp idag?
- Tja, jag har inte dött av det än nä, skämt åsido, jag tror att det är både bra och dåligt. Det positiva är att man fått göra mycket saker som man nog aldrig skulle ha fått göra annars, jag träffar mycket människor, som handikappad fungerar man ofta som en magnet på andra människor - de blir nyfikna och väldigt pratsamma ibland, haha, ibland lite väl pratsamma. Sen har jag fått ta dykarcertifikat, jag fick tända facklan vid The Wintergames. Fast jag har väl som alla andra mina Ups-and-downs. De flesta i min ålder skaffar familj och barn nu, utom jag. Längtan efter att skaffa familj finns ju där också. Fast än så länge känner jag ingen panik att få barn.

- Vad tycker du om människor som tittar på dig för att du är handikappad?
- Man lär sig att leva med det. Man får bara ta att folk tittar och frågar. Det går inte att bli sur för det hela tiden. Egentligen är det som att vara kändis: alla känner igen en hela tiden. Jag vill egentligen inte bli särbehandlad, men det är ju kul att gå före i kön till Spy Bar

- Vad har andra neurosedynskadade betytt för dig?
- Massor. Man får mycket tips och uppbackning av varandra, moraliskt stöd och så. Dom andra brukar väl tjata lite på mig att ta mig i kragen när det gäller vissa saker. Jag vill göra så mycket men har svårt att få ändan ur vagnen. En del har jag jättebra kontakt med.

- Vad har du för hjälpmedel?
- Rullstolen förstås. Och bilen! Bilen är så viktig, det är det enda jag kan säga, jag skulle vara helt låst utan den. Med bil kan man åka när man vill och vart man vill. Jag sade upp färdtjänsten för ett par år sedan, det funkade så uruselt! Telefonköer och väntetider hela tiden. Varför kan dom inte anpassa dom allmänna kommunikationerna istället? Hemma har jag inte så mycket hjälpmedel. Lägenheten är handikappanpassad och så har jag en ugn med sidoöppning och så sitter frysen lägre än vanligt. Och så har jag Hugo.

- Hugo?
- Det var så här: För ett par år sedan såg jag ett program om en kille i USA som satt i rullstol och som hade en servicehund. Det gjorde mig nyfiken, så jag ringde hundskolan i Sollefteå, där synskadades ledarhundar utbildas - och nu har jag Hugo! Hugo är en boxer och Sveriges första servicehund! Jag har svårt idag att förstå hur jag kunde klara mig utan Hugo. Han hjälper mig i många vardagliga situationer och är ett bra sällskap. Dessutom gör en hund att mitt handikapp kommer i andra hand i mötet med andra människor. Förut frågade främmande människor mig om mitt handikapp så fort de såg mig. Nu börjar de istället med att prata om Hugo.

- Vad kan Hugo göra åt dig?
- Väldigt mycket! Han hjälper mig komma upp ur sängen, genom att han hoppar upp i sängen och sätter sig. Sedan kan jag dra mig upp med hjälp av Hugos tyghalsband, han hämtar saker åt mig, t ex nyckelknippan eller nycklar eller något annat som hamnat på golvet. Bland det viktigaste är att han hjälper mig att dra rullstolen när vi är ute och så kan han öppna dörrar åt mig. Han har blivit oumbärlig för mig!

- Vad tycker du är bra/ dåligt i dagens samhälle för handikappade?
- Stort skit! Utvecklingen går tillbaka, både när det gäller ekonomisk hjälp och service. Man skulle flytta till USA istället- där ser dom det som är möjligt istället för det som är omöjligt. Jag tycker att många myndigheter försöker tala om för mig vad jag klarar och inte klarar- det vet jag väl bäst själv! Fast jag vet att jag kan bli taggad mot myndigheter. Jag vet att jag kan vara besvärlig.

- Vad händer i framtiden?
- Åh, jag skulle vilja åka och resa mera! Drömmen vore att bli insmugglad i Kina, tänk att få se Kinesiska muren! Det vore intressant att få se hur handikappade har det där. Tibet skulle jag vilja få se också! Just nu funderar jag också på att hyra ett litet hus i en mindre stad i Sverige. Sen skulle jag vilja hitta en karl som står ut med mig och mina idéer. Hitta ett bra jobb vill vore inte så dumt heller.

Tillbaka till toppen

Tillbaka till toppen