Aktuellt för medlemmar


Nu är FfdN:s Livsstilsutbildning för Dig med extremitetsskador avslutat! Till våren 2016 redovisas resultaten här.


Nyheter



Länkar

Kunskapscenter
www.Ex-Center.org

Bräcke diakoni
www.brackediakoni.se

Hjälpmedelsdatabas
www.TipBase.org

Dysnet - The online Dysmelia Network

 

Kalle är 38 år, är ogift och bor i en lägenhet i Stockholm. Han är blind och har 10 cm långa armar med två fingrar på varje hand.

- Vad jobbar du med?
- Jag jobbar som läkarsekreterare åt en arbetsterapeut på ett sjukhus här i Stockholm. Jag skriver bland annat ut journaler och remisser.

- Hur jobbar man som synskadad med datorn?
- Jag sköter tangentbordet till datorn med fötterna, sedan läser min talsyntes upp vad jag skrivit. Sedan flyttar jag mig upp och ned på sidan med hjälp av piltangenterna. Datorn är otroligt viktig för mig - den innebär att jag kan sköta ett jobb.

- Vad tycker du om ditt jobb?
- Jättebra! Jobbet är skitviktigt för mig. I och för sig är det nog det för alla, men särskilt för mig. Det är så viktigt att ha något att gå till. Och så pengar, förstås.. som funktionshindrad har du mycket mindre valfrihet när det gäller att välja jobb. Sen måste du också ofta ha mycket anpassningar, det är så mycket som ska klaffa. Du kan bara inte ta vilket jobb som helst. Det är viktigt att man som funktionshindrad har ett riktigt jobb - att det inte är något tidsfördriv. Man vill göra nytta.
En del andra jobb som jag haft tidigare har mest varit påhittade. Fast, det är klart- problemet är ofta att utvecklingen av hjälpmedel för datorer går inte lika fort som den övriga utvecklingen bland datorer.

- Hur tyckte du att det var att växa upp med ett handikapp?
- Det var inte så lätt. Man fick verkligen veta att man var handikappad. Jag blev påmind hela tiden av mina föräldrar och av andra barn. Jag kände mig utanför, jag var väldigt speciell. Jag ville inte vara med andra barn, det kändes tryggare med vuxna. Man tyckte ofta att man inte fick vara med. Dessutom var jag ofta på Eugeniahemmet på loven. Det kändes som man blev inslängd där. I och för sig så var personalen väldigt snäll, men det var inte roligt att träna hela tiden som man gjorde där. Dessutom var man ju inte så gammal. Jag längtade efter mina föräldrar. Många av barnen som var där kom dessutom från andra delar av landet, och de tappade ofta kontakten med sina kompisar. Ingen borde bo så. Dessutom satte de på oss armproteser hela tiden. Jag lyckades aldrig fatta hur de fungerade. Dessutom såg jag inte vad jag gjorde med protesen. Men den lät rolig. Jag kommer ihåg att en sjukgymnast försökte locka mig att använda den genom att sätta dit en seg råtta i fingergreppet- fast det hjälpte inte.

- Hur var tonåren då?
- Oj. Det var då man insåg att man var annorlunda. Fast mest ville jag vara vuxen då. Man tyckte att man var jättestor.. Jag gillade att åka med på moped- det var häftigt! Jag tillbringade flera somrar under tonåren på Barnens Ö. Det var bra fast lite flummigt.
Däremot så pratade ingen med mig om tjejer och jag vågade inte prata om dem heller för jag trodde att jag skulle bli retad. Jag aktade mig för att ens erkänna att jag tyckte om någon. Jag lever ensam idag, träffar man någon så gör man- det vet man aldrig.

- Hur tycker du det är idag då?
- Inte f-n är det lätt.. Men trots allt så har människor mindre fördomar idag än vad de hade när jag var yngre. De har lättare att förstå min situation. Idag kan jag vara Kalle och inte bara den där handikappade. Något som kan vara svårt ibland är att folk bara ser att jag har korta armar, men att de inte upptäcker att jag är blind också.
Annars är väl allt bra, jag simmar, promenerar, lyssnar på musik, pysslar med datorn - och så är jag aktiv i FfdN (Föreningen för de Neurosedynskadade) förstås.

- Vad har kontakterna med andra neurosedynskadade betytt för dig?
- Det betyder väldigt mycket att träffa andra neurosedynskadade. Vi känner ju varandra så bra, ända sedan barndomen. Tidigare var vi väldigt nära vänner och umgicks mycket, men nu har alla barn och så. Fast vi är fortfarande vänner.

- Vad har du för hjälpmedel och vad tror du hjälpmedel har för betydelse?
- Ja, det är ju dels det vanliga med vita käppar och sånt. Sen har jag en så kallad Closomat-toalett hemma. Det är en toalett som tvättar rent när man är färdig
Sen har mina personliga assistenter stor betydelse. Jag har 4-5 stycken som jobbar timmar hos mig. Det betyder väldigt mycket att det är samma personer hela tiden - annars skulle man ha folk från hemtjänsten som sprang omkring hela tiden. Assistenterna är en trygghetsgrej, jag vet att det finns någon som hjälper mig hela tiden. Fast ibland kan det bli jobbigt om man vill vara ifred.
Mina föräldrar gillar inte riktigt mina assistenter - de tycker att jag klarade mig bra utan när jag bodde hemma. Och visst gjorde jag mer själv då, fast med väldigt skiftande resultat.Det var jobbigt.

- Vad tycker du är bra/dåligt i dagens samhälle för handikappade?
Ja, jag vet inte riktigt vad samhället håller på med, det ska hela tiden skäras ned och sparas pengar. Sen är ju det inte speciellt handikappvänligt i den fysiska miljön. Touchknappar som är så populärt nu, dom är omöjliga för synskadade. Ibland tycker jag till och med att utvecklingen går bakåt.
Men vi har det mycket bättre än många i andra länder. I Sverige kan vi vara med och vara en del av samhället.

- Vad händer i framtiden?
- Jag är lite rädd för att inte hänga med i utvecklingen, den tekniska utvecklingen går så fort. Jag skulle önska mig två saker: all dataanpassning som finns och att kunna hitta lättare både hemma och på jobbet! Men med all rymdteknik som kommer, så vem vet?