Aktuellt för medlemmar


Nu är FfdN:s Livsstilsutbildning för Dig med extremitetsskador avslutat! Till våren 2016 redovisas resultaten här.


Nyheter



Länkar

Kunskapscenter
www.Ex-Center.org

Bräcke diakoni
www.brackediakoni.se

Hjälpmedelsdatabas
www.TipBase.org

Dysnet - The online Dysmelia Network

 

Lars är 37 år och bor i ett nyrenoverat och tillbyggt 1830-talshus på landsbygden i Mellansverige. Han är gift med Lisa och stolt fader till Anna, 2 år, och Simon, 3 månader.

- Vad har du för handikapp?
- Jag har korta armar och bara 4 fingrar på varje hand. En svag höft och höger ben några cm kortare än vänster vilket innebär att jag haltar och har svårt att gå längre sträckor. Dessutom har jag väldigt svårt att nå till köksskåpen, säger min fru.

- Hur är det att vara pappa med funktionshinder?
- Tack bara bra! Att vara pappa med funktionshinder är som att vara vilken pappa som helst. jag är inte annorlunda än andra pappor, men det ska bli intressant att se reaktionen den dag hon upptäcker att pappa är en krympling.

- Vad jobbar du med?
- Jag jobbar som kyrkokamrer i mitt pastorat.

- Trivs du bra?
- Alldeles utmärkt!

- Varför tror du att funktionshindrade har svårigheter att få jobb?
- Egentligen är det inte så konstigt om arbetsgivare tvekar att anställa och betala för funktionshindrade om man kan anta att de inte presterar lika mycket som vanlig arbetskraft. Då får man lov att ta till andra grepp. Man måste göra något för att öka funktionshindrades konkurrenskraft, bland annat genom att lagstifta bort orättfärdig diskriminering. Samt naturligtvis ge tillräckligt med ekonomiska styrmedel, typ lönebidrag och annat. Det är tråkigt men jag förstår arbetsgivare- deras jobb är att tjäna så mycket pengar som möjligt och då tar man den arbetskraft som kan prestera mest.

- Vad tycker du att man kan göra åt problemet?
- Man får nog fortsätta att använda instrument som lönebidrag m.m.

- Har du blivit ifrågasatt av någon arbetsgivare någon gång?
- Det beror på vad du menar… Aldrig ifrågasatt p.g.a. mitt handikapp. Men visst har vi haft meningsskiljaktigheter.

- Hur tyckte du att det vara att växa upp med ett funktionshinder?
- Det var ganska OK. Jag har aldrig blivit mobbad eller så. Jag är uppväxt på ett lantbruk där mina föräldrars ambition var att jag skulle särbehandlas så lite som möjligt, kanske t.o.m. lite mindre särbehandling än jag själv skulle ha önskat (åtminstone sett från ett numera vuxet perspektiv). Jag fick alltså ett bra självförtroende som inte heller fick några större knäckar i unga år. Unga människor är ju kanske känsligare än lite äldre, så kan man komma igenom tonåren med självkänslan i behåll så är det bra. Jag tycker inte att det var nåt speciellt, högstadiet var tråkigt, stökigt och jobbigt men det berodde inte på mitt handikapp. Gymnasiet var i och för sig roligt. Ingenting av det här i min uppväxt är direkt relaterat till handikappet. Men visst har det har funnits stunder när man undrat varför just jag. Fast jag har aldrig grävt ner mig i det. Man får kämpa på efter de förutsättningar som finns. Det viktiga med mig är inte mitt handikapp! Det är det man får man bevisa för omgivningen. Fast det var svårare när jag var yngre, då brydde jag mig mer om vad folk tycker och tänker. Idag träffar man mest inarbetade bekantskaper och dom vet ju hur läget är.

- Vad tror du har varit viktigt för din självständighet/självkänsla/blivit den du blivit?
- Trygghet i uppväxten, stöd från föräldrar och den övriga vuxenvärlden m.m., men det är viktigt för ALLA barn!

- Vad anser du är den största svårigheten med att ha ett funktionshinder?
- Det var en omöjlig fråga. Det beror helt och hållet på hur man är som person, var och hur man bor, vad man prioriterar i livet osv. För mig är det nog så, att förr i tiden kände jag ibland någon slags tveksamhet om hur folk egentligen uppfattar mig när de träffar mig. Framför allt när jag träffade nya personer. Jag kunde inte låta bli att undra om den nya bekantskapen skulle vara informerad om min situation. Den osäkerheten finns i visst mått kvar, men den är inte viktig. Det var viktigare förr. Jag bryr mig mycket mindre idag. De flesta vänjer sig ju väldigt fort vid vem man är. Jag har inte plågats särskilt hårt av mitt handikapp. De flesta dagar i mitt liv tänker jag inte på att jag har ett handikapp alls. Det händer att jag också reagerar på andra funktionshindrade med förvåning och fascination. Något som kan vara jobbigt är stirrande folk i t.ex. affären, det är i och för sig mänskligt och mig stör det inte så värst, men jag förstår de handikappade som blir trötta på det...

- Hur upplever du ditt handikapp idag?
- Ibland är det faktiskt t.o.m. en fördel, man blir lite uppmärksammad. Det finns det tillfällen då det är bra att vara avvikande! Men visst gör det ont om jag går för långt eller jobbar för hårt.

- Hur gör du för att inte överskrida dina fysiska gränser?
- Vem mer än jag kan bedöma vad jag klarar och inte? Alltså bestämmer jag bättre än andra vad jag vill och inte vill göra eftersom vanliga mallar inte passar på mig. Egentligen korsar jag inte mina fysiska gränser så ofta nuförtiden. Det var annat när man var ung och oförståndig...

- Vad betyder kontakten med andra neurosedynskadade för dig?
- För det mesta baksmälla.

- Har du några hjälpmedel? Vilken betydelse har hjälpmedel?
- I stort sett inga. Men det kommer nog med tilltagande ålder och stelhet.

- Finns det några situationer som du undviker?
- Gör inte själv vad du vet att du kan göra men någon annan gör enklare och fortare. Alltså - var inte tjockskallig i onödan.

- Vad tycker du är bra/dåligt i dagens samhälle för handikappade?
- Bra grundtrygghet. Som till exempel Handikappersättning, LSS, förtidspension m.m. Men för all del: allt kan bli bättre. Egentligen är nog svenskarnas attityder till handikapp och handikappade bland de mest okomplicerade i världen, men visst finns det mer att önska...

- Hur menar du?
- Jo, t.ex.: Jag var i Grekland med min fru för tre år sen. Vi bodde på ett hotell som låg i närheten av en bygata, som vi var tvungna att passera när vi skulle till stranden och så. Vid den här gatan fanns en kyrka som höll på att byggas om. Det var en massa ställningar och arbetare kring den här kyrkan, och varje gång vi kom och gick förbi så avstannade arbetet totalt! Alla arbetare slutade jobba för att titta på mig. De tog helt enkelt paus och tittade tills vi gått förbi och vi gick säkert förbi fyra gånger om dagen. Så skulle aldrig svenskar göra. Vi har nån slags inbyggd acceptans av avvikelser i större grad, folk får vara och se ut som de vill.

- Vad är dåligt då?
- Dåligt.. Ja, det finns ju inget som inte kan bli bättre med ekonomiska och sociala tryggheter. samtidigt får man inte dalta med krymplingar! Om jag skulle ha det för bra, fan då skulle jag inte göra något. Man måste ta ansvar för sitt eget liv: tjäna pengar, utvecklas. Samhället ska inte ta hand om på det sättet. Det är svårt att avgöra, jag tror att det blir en balansgång, svårt att dra gränsen mellan att dalta med någon och mänsklig välvilja.

- Vad händer i framtiden?
- Med mig? Så mycket tid som möjligt till familjen och barnen.

- Vad har du för farhågor för framtiden?
- Sämre nationell ekonomi som kan ge åtstramningar, det oroar mig.

Tillbaka till toppen

Tillbaka till toppen