Lepra har låg smittorisk

Lepra (spetälska) är kronisk infektionssjukdom orsakad av leprabacillen (Mycobacterium leprae). Spetälska smittar vid direkt kontakt med sjuka, men smittsamheten är relativt låg. Man skiljer mellan två typer; tuberkulös och lepromatös lepra (MB-lepra).

Den mildare tuberkulösa lepran ger hudfläckar och nervskador med förlamade kroppspartier, som kan skadas p g a känslolösheten och bl a utveckla vätskande sår. Muskelförtviningen kan leda till att fingrar och tår deformeras. Den allvarligare lepromatösa lepran drabbar patienter med nedsatt motståndskraft. Smittämnet sprider sig obehindrat till kroppens inre organ via lymfkärl och nerver.

Patienterna kan få ett vanställt, s.k. lejonansikte med en ansiktshud som förgrovats och veckat sig. Öron och kinder drabbas av såriga knutor, och näsan kan i det närmaste försvinna.

Sjukdomen drabbar i första hand den fattiga, undernärda och trångbodda befolkningen i de delar av världen som har tropiskt och subtropiskt klimat. Tidigare har lepra förekommit även i tempererade områden, t ex i Sverige. Europas sista leprakoloni, Spinalonga, var en klippö utanför Kretas nordöstkust. Hit förvisades leprasjuka under åren 1904-57.

Läkarna som arbetar med leprapatienter anser att det är omöjligt att klara sig utan thalidomid i behandlingen. Till och med WHO:s högste chef på lepraenheten, Dr Shaik Kahder Noordeen, talar helt öppet om thalidomid som "undermedicinen" och "ett utomordentligt läkemedel".

WHO's program mot Lepra (Action Programme for the Elimination of Leprosy) i Geneve har satt som mål att lepra ska vara utrotat innan år 2000.

Så sent som 1970 ansåg WHO:s expertkommitté att thalidomid bara skulle få användas i forskningen och i "strängt vetenskapliga sammanhang". Redan 1973 användes läkemedlet på 62 lepracenter, enligt Crawford, många fanns i U-länder. Och 1974 hade thalidomid snabbt utsetts till "förstahandsvalet" för behandling av lepra-reaktioner hos män och kvinnor i icke-fruktsam ålder.