Aktuellt för medlemmar


Nu är FfdN:s Livsstilsutbildning för Dig med extremitetsskador avslutat! Till våren 2016 redovisas resultaten här.


Nyheter



Länkar

Kunskapscenter
www.Ex-Center.org

Bräcke diakoni
www.brackediakoni.se

Hjälpmedelsdatabas
www.TipBase.org

Dysnet - The online Dysmelia Network

 

Reserapport från Brasilien

Dag .1

Vi träffas på Landvetter lite efter 06.00. Checkar in och passerar security.
Tar sen en kopp kaffe och ska äntra planet till München. Fastnar då i fordonet som ska hjälpa Tina på planet. I e n kall kaffeburk på styltor väntar vi så på att få komma ombord. Lyssnar på ”Gomorron Göteborg” i vår kaffeburk och snackar lite. Flyger vidare till München där jag lämnar Tina och Maria för att eventuellt ska få e n sista chans till ett bloss innan flyget går till Sao Paolo. Hinner med 3 cigaretter och en öl innan jag och Pierre checkar in. Slår oss ner i våra säten och relaxar. Efter ett stort antal måltider och vattenhål ser vi då Brasilien breda ut sig under oss. Landar i stad som ser ut att vara större än Skåne.

Reisleiter Dr Pierre Andrén fixar en taxi. Vi är då fyra personer med stor packning + Tinas rullstol. Taxin Pierre har fixat är marginellt större än en Fiat 600. Dr Pierre intar framsätet emedan jag, Tina, Maria + en rullstol får dela på baksätet. Ca en liter vaselin gick åt för denna manöver. Pierre berättade då att färden till hotellet bara tog 35-40 minuter. Efter det att vi i stort sett upplevt hela Sao Paolo, dess förstäder plus lite till kom vi så till hotellet 2 timmar senare. Checkar in och rasar i ihop i sängen.

Dag 2.

Dr Pierre Andrén säger att han är pigg kl. 06.00. Planerar då ett mord. Stiger motvilligt upp vid 07.30. Efter dusch och annat sätter man sig vid e n fantastisk frukost. Gott kaffe och massor av frukt. Vid lunch droppar då våra brasilianska vänner in. Claudia, Flavio och Lois anländer i samma bil. Samtidigt kommer även vår eminenta tolk Uffe.

Efter ett stort antal kramar, pussar mm sätter vi oss ner och diskuterar projektet. Vi hittar en helt obefolkad bar i hotellet där vi planerar vår vistelse i Brasilien. Detta möte var väldigt bra. Då vi var klara med planeringen för hela vår vistelse var det så dags för lunch. ”TaTa”, läs Lois, visste ett kanonställe. Återigen var det dags för packning av folk, rullstolar, kryckor mm. Proceduren tar ca 20 minuter varje gång. ”15 minuter max tar det, sa TaTa”. 15 minuter i Brasilien är en mindre evighet. Efter en smärre biljakt genom Sao Paolo var vi så framme. Bredvid en gatumarknad fanns då restaurangen, med tillhörande uteservering direkt på trottoaren. Efter en stunds väntan blev vi då inlotsade/inburna till vårt bord. Det var då kaoset började. Plötsligt regnade det ner mat och dryck över hela bordet. Alla skulle äta och dricka av varandra. Själv hittade jag en skål med chili att doppa grejorna i, fantastiskt gott. En fantastiskt trevlig avslutning på en mycket kreativ dag.

Dag 3

Hämnden är ljuv. Med ett leende på läpparna lämnar jag sängen 06.15. Dr Pierre Andrén frågar om jag är frisk. ”Yes, livet är en fröjd, säger jag”. Andrén försvinner ner i kudden.
Efter frukost åker jag och Pierre och träffar Skandinaviska Kyrkan och Tina och Maria åker till den Park som Flavio förestår. De ska på konsert. Efter det ska de träffa Claudia. Jag och Pierre hoppar in i en taxi utanför hotellet, det är då problemen börjar, ”Rua Job Lane” säger Pierre. Då böjer sig taxichauffören efter sin kartbok. I Sao Paolo har den storleken som påminner om Encyclopedia Brittania. Efter en kvart ber vi om att få hjälpa honom. Vi hittar adressen och färden påbörjas. Efter tretton omvägar, 3 stopp vid olika bensinstationer samt Pierres vilda viftningar i taxichaufförens ansikte kommer vi så fram till kyrkan. Vi hälsar på prästen Olof och hans fru Marie. Väldigt trevliga människor med båda fötterna på jorden. Det är sen gudstjänsten påbörjas. Olof är alltså en ”Turbo-präst”, stå-och-sjung-sitt-ner-och-be-stå-upp-och-sjung. Fantastiskt roligt. Fixar gudstjänsten, inklusive en rolig historia, på nolltid. Pierre och jag återvänder till hotellet vid 3-tiden. Slappar vid poolen. Kvällen avslutas på Outback restaurang med en australisk hamburgare.

Dag 4

Vi vaknar och stiger upp. Efter frukosten har vi bestämt möte med Uffe (vår tolk). Hela gänget ska nämligen besöka Claudia på hennes jobb. Hon undervisar flygpersonal i handikappfrågor på ett lokalt flygbolag. Vi har först ett internt möte inom gruppen innan vi ska åka till Claudias jobb. Uffe anländer och säger att han inte vet var Claudia jobbar. Det är då paniken börjar, hur ringer man till ett brasilianskt inrikes flygbolag och frågar var de har sina utbildningar? Efter det att Uffe pratat med ungefär 39 elektroniska röster ger han upp. Därefter ger hans batteri i telefonen upp. Vi går över gatan och tar en sen lunch. Själv känner jag att förkylningen börjar hinna i fatt mig. Pierre ser ut som att Norge sålt Statoil till Sverige för 25 Skr. Pierre, Uffe och jag ska nu fixa så kallade kontantkort till våra mobiler. Uffe har kollat det kan man fixa på Tim’s kontor i samma galleria där vi har ätit. Efter sjutton rulltrappor och diverse gångsträckor kommer vi fram till Brasiliens svar på Telia. Vi ombedes att ta en köbricka, vårt nummer kommer omedelbart upp och vi blir lotsade in till ett kontor. Uffe förklarar att vi vill ha två kontantkort och killen visar sig vara Brasiliens absolut bästa pedagog. Det tar honom ca 10 minuter att förklara vad ett kontantkort är (jippey, han vet mer än oss). Därefter tar det minst nio anställda att få ut mitt SIM-kort ur telefonen. Pierre svettas mellan skratt-anfallen. När vi väl tar oss tillbaka till hotellet svimmar vi på var sin säng. Tina och Maria kommer förbi och undrar om vi ska med ut och käka, Pierre uttalar något norskt under kudden och svimmar vidare. Själv kollar jag mycket viktiga nyheter på CNN i ca 13 minuter innan jag ger upp. Dagen är slut. Damerna försöker nå oss då Claudia anlänt till hotellet strax efter 21.00. Jag roterar ca 3 ggr i luften då det ringer första gången, Pierre är död (tror att han medvetet ligger på döva örat). Ringer strax igen, placerar då alla pryttlar i sängen över huvudet och fortsätter att sova. Vaknar strax efter och tror att det är inbrottsförsök, någon mekar vid vår dörr.
Det visade sig senare att det var Maria och Tina som ville lämna meddelande då dom trodde att vi var ute och åt. Somnar snabbt igen.

Dag 5

Vaknar 05.21, har något i halsen som kan beskrivas som något ni inte vill veta. Letar upp min Treo-tub och vattenflaskan. Efter färdigblandad cocktail öppnas fönstret och man tar dagens första bloss till ljudet av de första planen som landar på inrikesflygplatsen vi bor granne med (de låter som om dom landar i Pierre’s säng om vi har fönstret öppet). I dag ska vi, tillsammans med Claudia, träffa två läkare från Sao Paolo. De har haft kontakt med Kerstin Strömland och hon (och vi med) tyckte att vi kunde sammanföra Claudia med dem. Claudia anlände vid 11-tiden och vi hade ett informellt möte med henne innan läkarna anlände. Vi satt i en kokhet bar i ena änden av hotellet. Med feber i kroppen och en air-condition som inte fungerar är man inte helt på topp.
Före det att läkarna anlände spenderade Maria och Uffe massor med tid att hitta en mötesplats för oss. Efter lite diskussioner blev vi så erbjudna en plats, gratis, i källaren. Vi blev då granne med garaget, och utan air-condition. Läkarna (i alla fall Maria) fick inte röka, själv hade jag två paket bredvid mig som påkallade min uppmärksamhet.
Mötet var en upplevelse, Claudia med sin inlevelse, två professorer med sina erfarenheter, alla pratade i munnen på varandra. Uffe. Vår tolk hade lite problem, tre stycken ”kulsprutor” som utbytte erfarenheter om hur sjukvården och politiker agerade i Brasilien. Men summan av kardemumman var faktiskt väldigt bra. Claudia fick en ”superconnection” (Dr Andrén’s” favoritiuttryck). Claudia skulle få möjligt att hålla föredrag om Thalidomide för sjukhusets personal. Tina och Marias presenter (fantastiskt fina glasskulpturer av ansikten) gjorde att mötet blev minst en halvtimme längre. Den ena professorn började helt plötsligt att prata engelska. Det var som att öppna en språkburk, det bara ramlade ut grejor. Allt skulle diskuteras, Sverige, Brasilien, ja mer eller mindre hela världens pryttlar Det blev många pussar och kramar innan dom lämnade oss.

På kvällen åkte vi taxi till Claudia för att ha en pizza-afton. Det beställdes 2 enorma pizzor med sjuttielva olika smaker. Kall pilsner och pichinja gick ner tillsammans med mango och torkat kött. Claudia visade sitt kontor, det var väldigt bra organiserat men hade gett en svensk arbetsterapeut gråa hår. En snickare från ”långt-bort-i-stan” hade fixat det mycket bättre. Men man måste ju acceptera att det är Claudias bostad och hennes sätt att jobba på. Vi är ju i Brasilien.

På vägen hem sitter vi Uffes bil och snackar. Uffe berättar om stora råttor i Sao Paolo. Snacket går vidare och Uffe frågar oss följande,” vem överlever en kärnkraftsexplosion”?
- Jo, det är bara kackerlackor och Keith Richards.
Då påpekar Pierre att vi har en hysteriskt stor kackerlacka krypande i bilen. Efter en snabb manöver hamnar vi på Brasiliens svar på Statoil, alla icke fastspända lämnar bilen inom 2 sekunder. Jag och Tina sitter kvar och studerar hur snabbt en kackerlacka kan springa över taket i Citroén. Uffe jagar ut ohyret med följande kommentar, - No free ride in my car.

Publicerad den 14 december 2006 av Björn Håkansson

Tillbaka till toppen

Tillbaka till toppen