Aktuellt för medlemmar


Nu är FfdN:s Livsstilsutbildning för Dig med extremitetsskador avslutat! Till våren 2016 redovisas resultaten här.


Nyheter



Länkar

Kunskapscenter
www.Ex-Center.org

Bräcke diakoni
www.brackediakoni.se

Hjälpmedelsdatabas
www.TipBase.org

Dysnet - The online Dysmelia Network

 

Tillgänglighet, säkert...

Det är inte lätt att vara partysugen rullstolsburen flicka (?) och vara spontan i utelivet i Göteborg det fick Inger Larsson och Elisabet Ljungstedt erfara härom kvällen.

Undertecknad blev uppringd av Inger i mitten av veckan och frågade om jag ville gå med ut och ta en öl. Det var ju klart att jag ville. Vi bestämde att mötas på fredagskväll på Peppes, en restaurang på Avenyn. Det började med lite trubbel för att Inger fastnade i en bilkö men till slut redde allt upp sig och vi möttes på stället.
Vi satte oss på utsidan och tog en öl och pratade i väntan på att assistenten skulle dyka upp.
Här var det helt klart en kanonbra service, Inger behövde bara titta på ”han i baren” så dök han upp med en grön (!) iskall Hof direkt. Det kallar jag service.

Kvällen börjar bra
Sedan blev vi hungriga och gick och satte oss och åt vansinnigt god mat.
Det var en bra service och kanontrevlig personal och dessutom hade de en handikapptoalett som gör/gjorde att Inger gärna går dit. Stammis alltså upptäckte vi under kvällens gång. Lite pinsamt tyckte Inger i början men allt eftersom kvällen led så blev det allt bättre tyckte hon.
Vi kom i samspråk med ett gäng gubbar (?) som satt vid borden bredvid men till slut kände vi att nu skulle vi ändå gå någon annanstans. Det är nu det festliga börjar.
Vi bestämde oss att gå uppför Avenyn och titta lite på var vi kunde komma in. Vi letade alltså efter ett ställe utan trappor och en toa som Inger kunde använda. Kan vara lite lurigt det vet de flesta som varit i Göteborg och gått på krogarna, de är nämligen väldigt förtjusta i trappor upp-täcker man då. Vi gick och kikade på alla ställen och funderade. Kan detta gå eller detta? Tills slut frågade vi på ett ställe - Har ni handikapptoa? Nja blev svaret, de hade ramper men de var inte framme och hade vi ringt och sagt att vi skulle komma, kunde de ha tagit fram de (skumt). Vem vill bestämma att det är just dit man vill gå och det förstod han också. Men då sa han - Gå till Nivå, de har både hiss och handikapptoalett.

På nästa "Nivå"
Sagt och gjort, vi sprang tvärsöver gatan och frågade i dörren om det var så. Jojomänsan sa han, det är bara att komma in.
Väl inne och vid garderoben så frågade vi var dessa saker fanns. Döm av vår förvåning och lite fulla i skratt blev vi också. Gissa var toan och hissen var??? Jo precis, en trappa ner.
Ett himla funderande och pratandes med vakter och diverse personal hur detta skulle lösas, så kom vi fram till att Inger skulle backa baklänges ner för trappan med stöd av 3 vakter. Gäller att inte ha för mycket av någon slags dryck i kroppen vid detta läget.

Färden till de övre regionerna
Väl ner och testat toan så var det dags för hissfärden upp till de övre regionerna. Som alla vet så nöjer sig inte Inger med att stanna nere vid toaletterna utan hon ville testa hela stället. Upp till toppen skulle hon. Så Elisabet ut och leta efter vakten IGEN och hittade någon mycket trevlig på utsidan som skulle ropa på chefen (!) för det var bara han som hade nyckel till hissen . Ett väldigt ropande och till slut så dök Janis, som han hette, upp och hjälpte Inger upp till översta våningen på Nivå.

Problem med våningar?
Men på något sätt så hade de byggt på en våning som varken Elisabet eller Lotte (assistenten) hade någon aning om. Så något förvirrade sprang vi runt och letade efter Inger en våning ner medans Inger i lugn och ro satt en våning upp och undrade var vi var. Fulla i skratt och väldigt törstiga så hittade vi varandra till slut.
Full fart på dansgolvet så att svetten lackar, för det var dödens varmt därinne.
Allt var frid och fröjd tills vi fick för oss att nu var det nog dags att gå hem. Ut till hissen som var inklämd i ett pyttelitet utrymme mellan två dörrar som gick till toaletterna. Då kändes det lite tröstlöst, att vi nog inte kom härifrån. Men har man kommit dit så MÅSTE det gå att komma därifrån. Efter mycket trixande och backande och lyftande av en snäll amerikan så fick Inger trixat in rullstolen i hissen. Vi tog hissen ner och Lotte tog trapporna. Väl nere där vi började, så funderade vi på hur Inger skulle ta sig upp. Det fanns två val; antingen bli buren upp för ett antal trappsteg eller backa nerför två trappor.

Ställda inför svåra val
Det var ett svårt val så jag gick ut och letad efter chefen igen och sa att nu ville vi åka hem. Det är inte alltid man säger till vakten att man vill gå hem.
Nu var det inga problem utan att de började diskutera vilket av de två sätten som var bäst. De kom överens om att lättaste sätten var nog att Inger skulle backa ner än att bli buren upp.
Sagt och gjort, jag gick in till Inger och sa att de kommer strax och hjälper dig ner. Fast först så fick vi ta hissen upp en våning för att sen ta sig ner för trapporna baklänges. Lång väntan blev det och till slut dök de upp och hjälpte henne ner. Då sa Inger att fixa några ramper så slipper ni detta och att vi skulle komma varje fredag nu så att de fick jobba lite. Inga problem sa chefen Janis utan vi var SÅ välkomna och hoppades att vi hade haft roligt nu när vi varit där och det hade vi haft. En kanonbra musik och skojigt folk. Men det hade tagit en halvtimme att komma ut och det är väl lite för länge men ut kom vi till slut och vi var överens om att dit skulle vi gå fler gånger.

Vid tangentbordet och ögonvittne Elisabet Ljungstedt